1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Jan Hinderson: ”Det står ett skimmer…”

När jag bodde på Österlen brukade folk tycka att det var rätt skönt i då slutet av september när alla besökarna äntligen gett sig av.
Foto: DRAGO PRVULOVIC / TT

Så i den nyss gångna helgen sabbade jag det hela genom att själv komma dit som besökare.

Fast så värst mycket ställde jag väl inte till med, utan vinteräpplena fick fortsätta mogna i lugn och ro på träden.

Jag bodde och jobbade i Simrishamn under nästan hela 1990-talet, och till exempel föddes mina båda döttrar där (ja, egentligen förstås på Ystad BB). Jag har naturligtvis varit tillbaka då och så, men inte särskilt mycket och mest vid påsk eller mitt i sommaren.

Detta är en personligt skriven text i Sydöstran. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på sydostran.se, appen MinSydöstran och e-tidning mån-sön. Endast 1 krona första månaden! (ord pris 179 kr)

Egentligen händer det inte särskilt mycket i en småstad som Simrishamn på 20 år. Till det yttre är det mesta sig likt. Lika absurt många mäklare på Storgatan, ännu lite fler pyckebutiker, några restauranger och caféer som försvunnit och ersatts av ännu fler andra. Färre fiskebåtar i hamnen, förstås.

En kväll vandrade jag ut till Vårhallarnas klippor längs den långa men inte alls långgrunda sandstranden. Tänk att en gång bodde vi faktiskt bara femtio meter från en två kilometer lång sandstrand…

Jag åkte ut på landet, såg ett par spännande utställningar i Järrestad och Bästekille näst sista helgen innan de slog igen för säsongen. En hel eftermiddag var jag på magiska Haväng, i strålande sol och nästan vindstilla över ett hav i nästan-stiltje.

Jag åkte runt på småvägar; har varit på de allra flesta under åtta år som lokalredaktör. Hittar fortfarande nästan överallt och hör till dem som vet att Mellby Käsk faktiskt uttalas Mellby Tjesj; först tje, sen sje.

I Simrishamn träffade jag på en gammal vän från Österlentiden. Hon är född och uppvuxen i trakten, men jobbade faktiskt några år i Karlskrona innan hon återvände till Österlen.

Jag tänker ofta på den tiden. För mig står det som ett skimmer kring Karlskrona, sade hon.

Nej, vad säger du? Det är ju Österlen det står ett skimmer kring! invände jag.

Det är väl så det är; man romantiserar det man lämnat och kommer ihåg det man vill komma ihåg.

För jag måste ju erkänna att större delen av året är ju Simrishamn faktiskt en rätt tråkig och blåsig småstad. Fast inte riktigt lika blåsig som Karlskrona förstås.